När man överväger att introducera metoden lågaffektivt bemötande på arbetsplatsen, kan det ofta mötas med en kombination av intresse och tveksamhet. Ett av de första argumenten som kan dyka upp är just kring gränssättning inom lågaffektivt bemötande: ”Så vi får inte ställa några krav längre?” Denna invändning återspeglar en oro att lågaffektivt bemötande kan minska betydelsen av struktur.

Denna oro kan kompletteras med frågor om autonomi: ”Inom lågaffektivt bemötande, ska de bara få bestämma allting själva?” Många känner rädsla inför tanken på att ge för mycket frihet till individen, särskilt om den personen tidigare har uppvisat utmanande beteenden. Och därmed dyker ytterligare en fråga upp: ”Betyder lågaffektivt bemötande att vi inte får visa känslor?”

En av de vanligaste invändningarna är uppfattningen om obegränsad frihet. ”Det låter som att med lågaffektivt bemötande får de bara göra som de vill”, säger några, vilket kan väcka bekymmer om otydlighet i roller. För vissa kan det även verka som om de skulle förlora sin auktoritet genom att implementera lågaffektivt bemötande: ”Försvinner vår auktoritet med denna metod?”

Trots dessa invändningar, erbjuder lågaffektivt bemötande en potential att skapa en mer harmonisk arbetsmiljö. Lågaffektivt bemötande handlar inte om att avstå från disciplin eller kontroll, utan om att hitta effektiva, medkännande sätt att engagera individer.