Samtal finns ju i alla former av behandlingar men i samtalsterapi är det ju själva samtalet som är behandlingen (kuren).

Det samtalet man har med sig själv är så att säga själva krämpan. De psykologiska problemen går att förstå som som en slags biverkan av det mänskliga språket. Det sättet att se på språket har sitt ursprung i Relationsinramningsteori – RFT.

Tidsanspekterna, dåtid, nutid och framtid finns alltid med i samtalsbehandling.

Man pratar om det som hänt i det förflutna, det som händer här och nu och om framtiden.

Inget möjligt samtal händer utanför det.

Alla samtal pågår här och nu och inte i det förflutna eller i framtiden.

Innehållet i samtalet kan dock handla om det förflutna och om framtid.

Språket kan ta alltså ta oss någon annanstans i tiden, bakåt eller framåt men även det är något som pågår här och nu.

Vid t ex ångest tar språket oss ofta framåt i tiden och vid ett tidigare trauma mer ofta bakåt i tiden.

Samtal om det förflutna i samtalsbehandling:

Även om man berättar om det förflutna så är berättelsen och minnet här och nu.

När man i ”vardagligt språk” inom samtalsbehandling pratar om att man arbetar med ”här och nu”   betyder det egentligen att man pratar om det som hänt i någorlunda närtid. Lika fullt är det dock i det förflutna och inte här och nu. Här och nu är ju ett ögonblick som är kort. Våra minnen och själva samtalet om våra minnen sker som sagt här och nu. Att prata om saker som skett längre tillbaks i det förflutna, i barndomen kan ha relevans i en behandling, då det kan vara avgörande saker man lärt sig i barndomen som påverkar individen idag. Det kan naturligtvis vara svårare att minnas det som hänt längre tillbaks.

Ska man prata om barndomen i terapin? Svaret är att det beror på 🙂

När man pratar om något som hänt längre tillbaks är det viktigt att ställa frågan om vad det fyller för funktion att prata om det nu. Är det hjälpsamt för individen eller är det problematiskt?

Att för första gången berätta om något som hänt långt bak i det förflutna, och som på något sätt påverkar individen på ett besvärligt sätt idag, kan vara ett steg framåt och kan kännas befriande. Hen gör alltså något i stunden som hen inte brukat göra. Om det hen brukat göra är en del av problemet är det rimligt att tänka att det är värt att uppmuntra berättandet.

Å andra sidan kan vara att någon berättar om något svårt som hänt för länge sedan men upprepar detta om och om igen. Man behöver du fundera på om det är funktionellt att göra det eller om det är ett problematiskt ältande.

Begreppen att prata av sig och att prata in sig:

Att prata AV sig menar ofta människor är något som känns avlastande och befriande. det behöver dock inte betyda att det leder till någon förändring.

Att prata IN sig är då man upprepar och fastnar i pratet utan att komma vidare.

Det som är avgörande är hur vi gör dvs hur vi beter oss. Om vi fortsätter att göra som vi alltid har gjort sker ingen förändring.

Om vi vill ha en förändring från något som idag påverkar mig på ett ofördelaktigt sätt behöver man alltså börja lägga märke till vad man gör.

Hur tar man då hand om det förflutna i samtalet som pågår i nuet?

Att göra patienten uppmärksam på/lägga märke till vad som inom hen här och nu när hen pratar om det som hände i det förflutna. 

Vad dyker det upp för tankar, känslor och kroppsförnimmelser under samtalet? 

Nästa fråga blir vad hen brukar göra när de här tankarna, känslorna och kroppsförnimmelserna dyker upp. Och är det hen brukar göra hjälpsamt eller inte för hen? 

Vi behöver alltså hjälpa personen att lägga märka till hur det förflutna påverkar hen nu?

Vad GÖR hen då och hur blir det då för hen?

Kort och gott en funktionell analys (ABC eller SORK). 

Vad är det hen gör och vilka är konsekvenserna?

Att lägga märke till det är alltså avgörande för förändringsarbetet. Det är svårt att göra något nytt om man inte alls lägger märke till vad man faktiskt gör.