Det är sällan samtalsledare tycker att det är roligt att prata om egna misstag och det kan vara svårt att prata om. Att se misstagen kan dock vara möjligheter att lära sig.

Allra största misstaget är att inte våga göra misstag, att slå på oss själva när vi gör misstag istället för att dra lärdom av misstagen.

Vanliga misstag:

• * När samtalsledare inte ”lever som vi lär”.

När vi t ex ”pratar” ACT istället för att göra ACT dvs att man pratar om metoden istället för att visa.

Människor tittar på vad vi gör.

Vi kan exempelvis prata om acceptans (att göra plats för det som är och vilja att var i kontakt med det) men själv inte vara i det.

Tex att man som samtalsledare blir berörd, ledsen eller frustrerad, känner något starkt och sen inte visar det mitt sitt kroppsspråk utan snarare visar en kontrollerad fasad eller ett undvikande.

Det finaste hantverket är när samtalsledaren ”gör” istället för att prata om det.

Man kan t ex ”sitta med” sin klient när det gör ont men inte ta bort det onda och lova att stanna kvar. Att som samtalsledare våga stanna kvar i obehaget med fokus på vad som är hjälpsamt för klienten.

Om vi som behandlare visar att det INTE är okej att känna och bara pratar om att det är okej att känna och om vi bara pratar om att vara närvarande utan att själv vara närvarande blir det fel.

Om vi bjuder in till att ta ställning till hur man vill vara men själv inte funderat kring hur man vill vara blir det också tokigt.

Vi behöver ta med oss modellen och VISA den och inte bara prata om den.

• * När vi jobbar med en massa tekniker istället för processer.

Vi behöver t ex vet när, varför och hur vi ska arbeta med kreativ hopplöshet inte bara ”göra” den.

Eller använda en metafor hur och närsomhelst. Det är viktigt med timing och adekvat koppling till kontexten så tekniken blir användbar.

Vi behöver ha uppmärksamhet på processen och inte bara ”checka” av de olika övningarna.

ACT inte en serie av övningar utan en processbaserad modell som främjar vidgandet av klientens beteenderepertoar i riktning mot det liv hen vill leva.

• * När vi serverar ”allt” på en gång

T ex använder alla metaforer. Överväldiga inte klienten!

• När vi använder samma teknik eller metafor i alla sammanhang.

Om det inte fungerar – gör något annat. Om metaforen inte fungerar välj en annan metafor istället för att ”förklara” och ”försvara”.

• *Pratmostersyndromet:

När någonting är obehagligt, vi blir osäkra och vi tar till ord och börjar snacka…!!

Vi behöver vara uppmärksamma våra egna beteenden, göra våra funktionella analyser och överväga om mitt ”prat” tillför något till vart klienten ska…. eller är det för att jag ska slippa mitt eget obehag.

Träna på tystnad.

* När vi ”pratar” exponering och färdighetsträning utan att göra.

Varje session behöver innehålla någon form av exponering för att vidja beteenderepertoaren.

Exponering ÄR verksamt enligt forskning dvs att repetitivt närma oss något som är svårt och i den kontakten med det svåra vidga vår beteenderepertoar.

Det är dock inte ovanligt att man talar om ”som något som ska hända sen”.. utan att verkligen närma oss det som är svårt i sessionen. Vi behöver inte bara prata om vad som skulle kunna hända vid en exponering och sen får klienten öva hemma utan vi behöver öva tillsammans under sessionen. Ta in X och Y i rummet!

Vi behöver GÖRA exponering och färdighetsträning i alla sessioner!

Öva på att simma tillsammans – inte bara prata om hur man simmar och sen ska eleven gå hem och träna på att simma själv.