Psykologi är en stor del av idrotten. Dels handlar det om den enskilda prestationen. Att kunna hantera källor och tankar och ändå göra det som är viktigt t ex driva bollen. Under en lång karriär handlar det också om att kunna hantera eventuella skador, flyttar, supportrar, media och andras förväntningar.

Daniel berättar om tre olika teman inom idrottspsykologin: 

1. Nästa action/nästa beteende

2. Att göra lagkamrater bättre

3. Lång och hållbar karriär.

Sytet med idrottaren ska få en kunskap/utbildning i att själv kunna hantera eventuella motgångar och prestera på maximal nivå. Ditt annat syfte är också att förebygga psykisk ohälsa.

När man jobbar med KBT i idrottsmiljö skiljer det sig så klart en del från andra miljöer. Man kan ha samtal i omklädningsrum t ex men också en del mer formella träffar och gruppträffar. Man kan som psykolog själv behöva reflektera över sin roll. När man ska vara mer ”av” och ”på” som psykolog. Särskilt då man befinner sig nära både ledare och idrottare under längre tid som t ex vid läger.

Man jobbar mycket med psykoedukation.

Då idrott handlar mycket om beteenden är en nyckel att skapa ett tydligt beteendefokus. Man jobbar mer med beteenden istället för t ex bra och dåligt självförtroende. Att inte använda gamla klassiska uttryck så som vinnarskalle och dålig attityd, utan vilka beteenden är det man menar egentligen? Att jobba med beteenden är hoppfullt för det är något vi faktiskt kan förändra.

Man tittar på beteenden, man gör för mycket av respektive för lite av. Gör alltså en beteendeanalys så den enskilde förstår sina egna beteenden och vågar testa nya beteenderepertoarer. 

Mycket psykoedukation sker kring beteendeanalys, nervsystemet, sympatikuspåslag etc. 

Man använder sig också av ACT- Acceptance and Commitment Therapy.

Alltså att acceptera tankar som bara tankar och att veta värderad riktning (hur vill jag vara som idrottare). Man jobbar med att idrottaren ska förstå långsiktiga och kortsiktiga konsekvenser av ett beteende och vad vad som förstärker ett beteende. Och att välja beteenden i värderad riktning. Att fundera kring den värderade riktningen brukar vara mycket nyttigt för en idrottare och kan hjälpa hen att fatta beslut.

Om jag t ex vill vara en fotbollsspelare som uppfattas som modig på planen. Då behöver jag först definiera vilka beteenden/aktioner jag behöver göra för att uppfattas som modig t ex att driva bollen framåt. Sen kan jag påminna mig själv om det då jag kanske tappat bollen. På så sätt fortsätta driva bollen framåt, trots att det kanske skulle kännas bäst (på kort sikt) att passa bakåt istället.

Uppmärksamhetsträning

Är bra både för att lära idrottaren att notera att tankar bara är tankar och att uppmärksamma när hen utför beteenden i värderad riktig och inte.

Att idrottaren också lär sig känna igen tecken på när hen börjar gå i fel riktning (göra fel beteenden) och också känna igen sådant som kan trigga hen att ta steg i fel riktning är hjälpsamt.

Om jag t ex vill vara en idrottare som vill se hur långt jag kan komma/hur bra jag kan bli behöver jag kanske lägga märke till om jag börjar göra beteenden som gör att jag inte orkar träna t  ex vara upp länge på kvällen. Eller om jag t ex vet att jag brukar bli arg när domaren dömer fel, kan det hjälpa mig att välja ett beteende i min värderade riktning.

Psykisk ohälsa

Vid psykisk ohälsa hos en elitidrottare är det oftast något terapeut utanför laget som hjälper denna. Däremot arbetar man naturligtvis mycket för att förbygga psykisk ohälsa. I det förebyggande arbetet är ledarna viktiga för att skapa en miljö där idrottarna kan känna sig sedda och trygga.

Man försöker utveckla digitala lösningar för att underlätta för enskilda idrottare att få stöd vid psykisk ohälsa. Förhoppningarna är att det inom en snar framtid ska vara lika ”lätt” och ”öppet” att söka och få stöd vid psykisk ohälsa som vid fysiska åkommor.

Könsskilnader

När det gäller att jobba med dam/herr, pojk- och flickidrotter är det mer individuella skillnader än vad det är könssskillnader.