225. Hjälpa anhöriga som förlorat sitt barn eller ungdom i suicid
- Anhöriga och suicid del 3.
Bli en bättre behandlare med
Lena Olsson-Lalor.
Gäst: Ludmilla Rosengren

I det här avsnittet pratar Lena Olsson-Lalor med Ludmilla Rosengren om hur man kan stödja anhöriga som har förlorat sitt barn eller ungdom i suicid.

Detta är del 3 om anhöriga och suicid.

Lena Olsson-Lalor hjälper dig att sortera samt informerar och inspirerar dig till att bli en bättre behandlare.

I avsnittet:

Hur stödjer man som behandlare anhöriga efter ett fullbordat självmord?

Vilket stöd behöver personen i den direkta krisen och i det längre perspektivet?

Hur kan sorgen visa sig?

Vilka tankar och känslor är vanliga?

Är det några tankar och känslor som är mer påträngande?

Hur ser läkningsprocessen ut?

Vad är viktigt för oss som behandlare att tänka på?

Lena Olsson-Lalor Fil.Mag. Klin. Psyk. Leg.psykoterapeut. Leg. Hälso- och sjukvårdskurator. Handledare och lärare i psykoterapi, KBT. 

Ludmilla Rosengren är läkare, KBT-terapeut, författare, grundare till Suicide Zero och mamma till Linnéa som dog i självmord.

Anhöriga och suicid KBT-podden
Ludmilla Rosengren
Boktips:

Jag vill inte leva: till dig som tappat lusten att leva och har tankar på självmord av Ludmilla Rosengren

Lärarhandledning – Jag vill inte leva av Ludmilla Rosengren

Livet är nu – verktyg för en enklare vardag av Ludmilla Rosengren

Länkar:
Här kan du ladda ner dokumentet "Röda flaggor"
Kolla gärna in de här poddavsnitten också:
Här kan du lyssna på ett guldkorn:

För att kunna lyssna på alla avsnitt i full längd behöver du köpa en prenumeration på podden.

Genom att köpa en prenumeration visar du din uppskattning och gör det möjligt för oss att fortsätta skapa innehåll.

Är du företagare och behöver momskvitto, hör av dig så fakturerar vi dig info@blienbattrebehandlare.se

Sammanfattning:

Att ens barn eller ungdom tar livet av sig är naturligtvis det värsta tänkbara för en förälder.

Det är inte svårt att förstå att man som förälder behöver stöd.

De flesta föräldrar som upplevt detta beskriver att symtom sitter kvar mycket lång tid. Många år efter och också resten av ens liv. Extra påtagligt är det om barnet fortfarande bor kvar hemma då det sker.

Vanliga problem är minnesproblem, relationsproblem, koncentrationssvårigheter och sömnsvårigheter. Många har också egna självmordstankar under lång tid efteråt. Det föreligger alltså en ökad risk för självmord hos föräldern. Dessa tankar är förstås skamfyllda. Känslan av saknad och misslyckande som förälder är så oerhört smärtsam – som en djup avgrund.

Detta kan trigga igång både svår psykisk sjukdom och även fysisk sjukdom då sorgen är så väldigt nedbrytande. 

Det är alltså, åter igen, inte alls svårt att förstå att en förälder behöver stöd. Som Ludmilla säger i intervjun: – Är det någongång man behöver terapi och stöd är det nog i det här läget.

Tyvärr finns inget automatisk system för att fånga upp föräldrar och andra närstående efter ett självmord. Ett suicid sker oftast utanför vården och sjukvården tar då inget ansvar för att ”finna” den närstående. Däremot är ofta polis inkopplade i dessa händelser.

Ludmilla efterlyser protokoll för omhändertagande som exempelvis finns vid plötslig spädbarnsdöd. 

I det akuta skedet behöver föräldrar framförallt stöd i praktiska saker såsom begravning och att få vardagen att fungera.

Det är bra att initiera kontakt så tidigt som möjligt med föräldern. Det är inte ovanligt att man som förälder först efter ca 3 månader börja inse att det här är på riktigt.

Det är viktigt för föräldern att få ihop historien. Barnet/ungdomens uppväxt och vad som hände på senare tid. Detaljer om sista mötet, samtalet och vad som hände sen.

Ludmilla rekommenderar att föräldrar får se sitt barn flera gånger efteråt. Att syskon också får ta farväl. Att göra det som man aldrig mer kan göra.

Det handlar om att som förälder och annan närstående få in den här extraordinära situationen i sin egen livshistoria. Vi har inget automatiserat för detta inom oss. Det tar lång tid att hitta tillbaks till sig själv och man kanske aldrig blir densamma igen.

Tanken om att någonsin kunna se att det kommit något positivt ur händelsen kan te sig helt absurd men Ludmilla ger några faktiska exempel från sin egen erfarenhet som förälder till ett barn som tagit sitt eget liv.

I sorgepyramiden som Ludmilla beskriver är basen att få vardagen att fungera…. och toppen att kunna förlika sig med vad som hänt och acceptera den nya verkligheten.

Livet blir ett före och ett efter.

Man behöver fylla tomrummet efter sitt barn eller ungdom. Både det fysiska och emotionella tomrummet.

Som behandlare kan det vara viktigt att prata med föräldern om att det är viktigt att låta barnet/ungdomen man förlorat ta plats. Men inte ta större plats än de barn som finns kvar i livet. Många kvarvarande barn har beskrivit att föräldern inte finns där för dem i samma utsträckning längre.

Man kan som hjälpare själv bli påverkad av denna hemska ”avgrund”.

Det är mer hjälpsamt om man som behandlare inte försöker vara helt neutral utan kan reflektera och validera smärtan hos den anhöriga. ”- Jag känner verkligen med dig när jag hör det du berättar och samtidigt kan inte föreställa mig hur jobbigt det här måste vara för dig”.

Ludmilla uppmanar oss behandlare att be om att få se en bild av barnet/ungdomen och att låta anhöriga berätta om sitt barn/ungdom. Uppmuntra föräldern att göra minnesbok till sig själv och syskon.

Ludmilla säger att vi inte ska vara rädda att ställa frågor. Vetskapen hos föräldern är konstant närvarande så det är inte så att om man frågar så påminns hen.

Ludmilla avslutar med att inge hopp till oss behandlare om att vi kan hjälpa!!

– Var en människa som bryr sig på riktigt!!

Vill du ha nyhetsbrev från oss?

Vi delar med oss av tips, råd och information om vår podd och kommande utbildningar. Nyhetsbrevet kommer varje vecka.